|
”Hoppet är värst av all ondska, för den förlänger människans kval.”
Då var vi snart återigen där. En ny säsong, nya spelare, nya motståndare, men fortfarande, samma gamla drömmar och förhoppningar. Förhoppningar om att den kommande säsongen ska glittra av framgång och medaljer. Förhoppningar om att det är ens eget lag som ska uppfylla ens krav. Och för oss madridistas, återigen, förhoppningen om La Decima och återupprättad ära på världsscenen.
På ett sätt kan man säga att vi nu befinner oss i precis samma situation som för exakt ett år sen. Mer eller mindre ett nytt lag, en ny tränare, och en ny storsatsning. Precis som då har, åtminstone majoriteten av oss, hopp om att förbannelsen ska brytas. Att vi ska återta tronen som världens bästa fotbollslag. Att flera års väntan och besvikelser ska få ett slut. För dessa med detta hopp är allt annat än att dessa höga förväntningar infrias, ett stort fiasko. Våra förhoppningar om guld och gröna ängar sätter oss endast i en situation där vi riskerar mer smärta och ett ännu större fall. Men ändå skapar vi dessa drömmar och oftast orealistiska mål. Varför? Jo, för att vi är människor, och det hör till vår natur. Människan har innerst inne, hur mycket motgångar man än må få emot sig, en positiv gnista. Det är just därför hoppet alltid är det sista som lämnar en. Hur mörkt det än må se ut och hur mikroskopisk än chansen är att man får det man vill ha, så finns alltid en gnutta hopp hos en. Det är hoppet som får oss att fortsätta kämpa, trots att alla odds talar emot framgång. Det är hoppet som håller oss kvar. Det är hoppet som hindrar oss från att helt ge upp, trots att vi ibland kanske borde ha gjort det för vårt eget bästa och för att undvika ännu mer sorg för oss själva. Som Friedrich Nietzsche en gång sa (Fritt översatt):
”Hoppet är värst av all ondska, för den förlänger människans kval.”
Men skulle vi verkligen må bättre av att vara utan hopp och tro på framtiden? Nej, självklart inte. Dock är det skillnad på att leva i en fantasivärld i blind tro om att allting alltid kommer att gå precis som att vill och att leva i verkligheten med en sund och positiv framtidsvision. Om man ska dra in detta begrepp i livet som fotbollssupporter så blir det oftast oerhört svårt att skilja på dessa två världar, åtminstone för oss som håller på en klubb där de allmänna förhoppningarna alltid är väldigt, väldigt högt ställda. För vissa madridistas är att vinna allt inte ens en förhoppning, utan ett krav. Allt annat än ”El Triplete” ska enligt dessa automatiskt resultera i rullande huvuden och en 10-15 stjärnnyförvärv under sommaren (Ska tilläggas att denna skildring av den krävande supportern är väldigt överdriven). För dem är detta deras verklighet, då allt annat anses som hopplös pessimism och uppgivenhet. Dessa så kallade pessimister utgör den andra gruppen av fans. För dessa är de förstnämnda supportrarnas realitet blott en fantasivärld då allt högre än, låt oss säga, Europaplats och CL-åttondel vore en framgång. Detta blev en väldigt krass definering av två typer av supportrar, men den stärker fortfarande min tes, nämligen hur svårt det är att bestämma vems verklighet som är den riktiga. Att hitta en sanning i vilka förhoppningar som är realistiska är en omöjlighet då allt är baserat på personliga åsikter. De flesta av oss är nog en blanding av dessa två supportertyper. En supporter som har en ”realistisk” syn på saker och ting, samtidigt som man har ”realistiska” förhoppningar. Inte för höga. Inte för låga. Frågan vad som är för högt och lågt och vad som egentligen är verklighet kvarstår dock...
Vilken typ av supporter ni som läser detta än må vara och hur stor eller liten tillit ni än har till lagets kapacitet, så hoppas jag, och tror, att ni precis som undertecknad, har hopp. Hopp om framgång, trots risken det innebär...
Kommentarer som innehåller personangrepp, påhopp eller rasistiskt material plockas bort och användaren riskerar avstängning från denna sida utan förvarning. Spam och reklam kommer också att plockas bort omgående. Vi ber er därför att tänka igenom vad och hur ni skriver. Tack!
 |
RSS för kommentarer
