|
Kan man tysta ned sin passion?
Klockan är 8:15 en vanlig torsdagsmorgon. Jag står i en fullpackat tåg på väg till en ny dag i Kyotos innerstad. Runt omkring mig står folk i alla möjliga åldrar. För en stor majoritet av dessa är detta deras vardag. Vissa kanske precis börjat acklimatisera sig till den. Ny skola, nytt jobb, eller som i mitt fall, nytt land. Vissa har stått där på samma tåg, samma tid, varje morgon, i över tio år. Vissa säkerligen längre tid än så. För att inte sticka ut för mycket tar jag upp min telefon, som över hälften av de andra i den överbefolkade tågvagnen redan gjort för länge sedan. Scrollar ner genom havet av gamla redan beskådade Facebook-uppdateringar i brist på något konstruktivare. Allt för att smälta in. Inte göra något väsen av sig. För trots allt folk, är det knäpptyst. Att visa det man innerst inne verkligen känner finns inte på kartan. En bortavinst på Stade Gerland bara några timmar tidigare får även den en undanskymd roll.
Att flytta tvärs över jordklotet kan innebära en hel del kompikationer. För det första innebär en flytt av detta slag oftast att man behöver anpassa sig till en helt ny kultur och livsstil. För det andra innebär det också ett oundvikligt avsked från diverse vänner och bekanta som man vuxit nära på sin förra bostadsort. Det var även i mitt före detta hemland som jag fann ett visst fotbollslag. Även om detta redan från början var ett långdistansförhållande uppbyggt på ett ex antal TV-sändningar i veckan.
Och om det var ett långdistansförhållande då, vet jag inte riktigt vad definitionen av relationen som finns nu är. Något som tidigare endast var en distansfråga har nu blivit ett problem som rör både tid och rum. Dessutom en tämligen stor skillnad på båda dessa fronter. Minst sagt.
Real Madrid har här i Japan fått en ny roll. En gömd och mindre framträdande roll. Borta är de nervösa uppladdningarna inför en viktig liga eller CL-match. Borta är de oändliga diskussionerna om matcher, nyförvärv, spelarform och annat fotbollsrelaterat. Borta är lördags och söndagskvällarna med fotboll på TV. Från att varit en av veckans höjdpunkter, har marängerna snabbt och olustigt förflyttats till en liten laptopskärm i ett litet mörkt rum, vid en tidpunkt då majoriteten av världsmetropolen Kyoto sover tungt efter ännu en hård dag på jobbet eller skolan. Ljudet som tidigare spreds ut för alla att höra i mitt vardagsrum har förpassats till ett neddämpat kommentatorsbrus i ett billigt headset. Min odödliga och aningen högljudda entusiasm (Eller lättretlighet vid de lite tyngre tillfällena), har nu förvandlats till ren tystnad. Av rädsla för att vecka de slumrande människorna i min närhet, och pga egen trötthet. Jag frågar mig själv ofta under dessa ensamma stunder om att tvingas visa mindre passion, också i längden betyder att även den inre passionen någon gång kommer att dö ut. Att jag fortfarande går upp för att titta trots min extrema trötthet borde väl dock vara något av ett bevis på att passionen finns kvar någonstans därinne. Det gäller bara att finna den.
En vecka senare. Jag står återigen på det fullpackade tåget. Situationen är densamma. Samtidigt som dagarna börjar flyta in i varandra och få en slentrianmässig känsla, forsätter de vita att rada upp utklassningar på andra sidan jordklotet. I skuggan av en totalt ny vardag och livsstil. I tystnad på en liten laptopskärm.
Jag funderar fortfarande på hur jag ska fira väl när vi står där med La Decima i maj.
 |
RSS för kommentarer
Jag kan identifiera mig med att hitta passionen ibland, men i slutändan kommer det alltid tillbaka, en kraft som inte går att tysta.
Men det måste väl finnas kanaler i Japan som visar matchen eftersänd? Eller iaf möjligheten att ladda ner matchen nästkommande dag och se den eftersänd så du slipper sitta uppe mitt i natten?